Redan på 1000-talet var området befolkat, namnet Klemets härstammar från en kyrka som uppfördes i närheten för att hedra minnet av helgonet St. Clemens.
På 1500-1600-talen övergick man från att vara jägare och samlare till bofasta bönder och fiskare. I början av 1700-talet bröt Stora ofreden ut och nådde Österbotten 1714, landskapet blev hårt utsatt för ryska plundringar och våldsdåd. Österbottningarna flydde till Sverige och de flesta hemman lämnades öde, så också Klemets hemman.
År 1729 köpte bonden Johan Eriksson från Västerbotten hemmanet och blev stamfader på Klemetsgård med 23 barn. I och med att hemmanet fortfarande hette Klemets valde han att byta namn från Eriksson till Klemets.
Johan och hans söner byggde upp tre mansgårdar i Västerbottenstil med högre och smalare stugor än de österbottniska. Den äldsta av stugorna, ”Mitt i gården” (nuvarande caféet), härstammar från 1730-talet, medan de andra är uppförda mellan 1730–1760-talen.
Från 1700-talet fram till 1970-talet livnärde man sig på jordbruket.
Området vid Klemetsgårdarna är unikt på flera sätt och de tre gårdarna skiljer sig från den österbottniska byggnadsstilen på flera sätt. Det mest framträdande draget är att Klemetsgårdarna är byggda med gaveln mot vägen medan de österbottniska bondstugorna oftast är placerade med långsidan mot vägen.
Numera är Klemetsgårdarna ett hembygdsmuseum och drivs av Maxmo hembygdsförening samt Inga och Gösta Strömmers stiftelse.